Jag hade ridit i ett halvt år redan. Jag var helt galen i hästar och hade inget annat i huvudet. Hela min familj började tröttna på allt hästsnack som kom från min mun. Det var en regning tisdag och jag skulle rida. Min ridlärare hade just flyttat och bodde nu i Råby Rekane. Alldeles bevid sitt hus fanns en liten gård. Min ridlärare fick turen att hyra två boxar där till sina islänningar. Dem som ägde gården hade också islänningar så det var ju helt perfekt.

Jag satt i bilden medan min fosterpappa sjöng fånigt till en låt som spelades på radion. Jag fnittarde åt honom. Han var så lustig. Jag tittade ut och imponerades av det vackra ladskapet. Naturreservatet hade för ett tag sen börjat blomstra. Träden var fulla av små gröna blad och sommaren började ta form. Min mage pirrade för fullt. Jag tittade på klockan för femte gången.
-Gud vad långt det verkar vara dit, tänkte jag.
-Är inte vi framme snart? Frågade jag ängsligt.
-Snart.
Skogen började öppna sig och ett vackert landskap av åkrar bredde sig ut. En liten bondgård syntes till. Runt bondgården fanns det en massa kohagar.
- Ihh! Va söta! Tjot jag.
- Nu är vi framme, sa min fosterpappa och svängde av till höger och sedan åkte runt kruvan. En stor lada syntes till och bakom den var nog den största hagen jag sett. Min fosterpappa Patrick parkerade bilen på gårdplan och jag hoppade ut som en bomb. Medan patrick höll på med något i bilen gick jag tyst in i den delen av ladan som hade renoverats till ett stall.
-Ha.. Hallå? Sa jag.
Inget svar. Jag gick ett par steg in och hörde en frustning. Då såg jag en liten Musblack resa sig upp i en utav boxarna. Jag mötte hästens blick. Den var vänlig men samtidigt busig. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett ett så vackert djur. Hans man och pannlugg stod och alla håll. Hans mule var full med en blandning av lera och spån. Och hela han var täckt med spån.
Ja, jag tyckte att han var vacker. Han tittade in i mina ögon och frustade lite.
Det var då jag förstod. Han hade fångat mitt hjärta.